geoooooo

sitter på geografin, jag har noll koll på vad lärarkandidaten pratar om. jag kan inte bestämma mig om det är han som är tråkig eller jag som är ointresserad. hm. och han skriver inget på tavlan. det är så svårt att ta antakningar. därför så gör jag inte det, jag har ju ändå något att skylla på sen så det funkar  =)
jag behöver fis, håller dem inne, är förvånad hur väl jag klarar mig. och egentligen vill jag inte dela med mig något här. varför skulle jag göra det? äsch, nu blir det lite tetris

sitter i köket med mamma och lotte

Jag sitter här i vårat kök. Mammas kompis Lotte är här. Mamma och Lotte sitter och pratar. De pratar om träning. Jag känner mig lat. Jag var och tränade i går, men samtidigt känner jag mig lat. Jag har inte gått ner något sen jul, jag har gått upp! Helt otroligt, fast det är ju för att jag äter så kolosala mängder. Men maten är ju nyttig och god, usch, jag måste verkligen köra camebridge. Jag måste få lite ordning på mig själv. Jag måste krympa magsäcken och få bort mitt sockersug. För vem vill känna sig lat. Lat och knubbig. Inte tjock, men knubbig. Jag har den där lilla magen som både mormor och mamma säger försvinner när man kommer ur sina tonår. Jaja, visst. Men jag har ju ett år kvar på mig tills jag är ur tonåren. Nästa vecka börjar iaf jag och Elina våran träning. Då ska vi träna varje dag. Träna och plugga. Jag tror det är en bra kombination. Man får ju mer energi av att träna.
Men egentligen måste jag plugga lite svenska nu. Kan ju skylla på att jag inte hunnit träna i dag och därför har jag ingen plugglust. Jag ska analysera Hamlet. hm, önska mig lycka till.

/Stina

här igen

vi sitter här i ett klassrum, ska egentligen ha "minister för en dag". men de som skulle hålla i det verkar inte ha hittat hit. konstigt eftersom dekommer typ 200 meter härifrån. så nu sitter imme där fram och håller en naturkunskapsgenomgång. vi ska haprov i eftermiddag, det kommer välgå sådär hoppas jag. men det är kankse inte som om jag bryr mig iaf. fast det är väl inte bra. men varför sitter jag ens och skriver här. jag orkar inte med i det. jag vill bara gåhem och gå på det där mötet och sen sova. fast jag måste göra svenskan. och plugga till geografiprovet för jag jobbar i morgon. usch. bajs. nej, nu ska jag spela tetris.

elinapina

nu har elina listat ut migg lösenord, det var inte bra. usch, nu måste jag ju tänkapå vad jag skriver.. hehe,, eh

nattdags

här sitter man då sent in på kvällen
och egentligen vill jag skriva ett rim, men det orkar jag inte, för jag är för trött. och i morgon ska jag upp för tidigt och spinna. jag fattar inte varför jag gör det eftersom jag ändå inte tycker om det. jag tror det är för att bekräfta mig själv. för det är väl just vad jag gör. och det är ju bekräftelse jag behöver. det är helt sjukt att jag är i sånt behov av det. tänk om man slapp. och sen blev jag ju påmind om hur skönt det kan vara att ha någon att gosa med. inte för att vi känner varandra eller nått, men bara en liten hint och jag kom ihåg allt det gamla. alla bra minnen. för de dåliga glömmer jag bort. och tur är väl det, för annars hade jag nog inte orkat med. de bra minnena kommer tillbaka och sätter sig som klister i skallen. det är något man inte kan få ut. den där tanken på att om..
om jag hade någon att dela mitt med
om jag hade någon som brydde sig mer om mig än nått annat
om jag hade någon som sa att jag var vacker
om jag hade någon som tröstade mig när jag var ledsen
eller någon som kunde skratta åt mina dåliga skämt
men sen har jag ju det här. varför sitter jag ens här och klagar. eller klagar jag? jag vet inte ens vad jag gör. jag bara skriver. av trötthet så har hjärnan slutat att koppla allt samman. men lika bra är väl det. det är väl det som gör det så skönt, att jag bara skriver, rabblar, man fattar inte något. men jag har ju folk att dela med, jag har ju alla vänner. jag har min mamma och pappa som bryr sig om mig mer än något annat på jorden, forutom ingrid då. vi ligger nog lika. det är bra. för hon är underbar och jag tycker så mycket om henne. och jag har fokl som säger att jag är vacker. chris smsar mig varenda dag och säger att jag är snygg. fast är det snygg jag vill vara? nej, det tror jag inte. jag vill inte vara het, sex, snygg, gullig, söt. jag vill vara den enda! och jag har folk som kan trösta. jag har väldigt många som kan trösta. fast den där lilla extra, den som bara vill trösta för att se mig le och inte bryr sig om själva problemet. för varför måste man alltid göra något åt problemet. det finns ju inte ens alltis ett problem. oftast finns det ju inte det, tycker jag iaf. och skratta åt mina dåliga skämt, jag vet inte ens om jag drar skämt. runt pelle behöver man inte det. då står han för underhållandet. det är rätt skönt. jag kan bara slappna av och skratta så jag kissar på mig. men det är det där lilla extra som skulle vara så skönt. det är det som jag har fått begär av. jag hade det inte förut och det var så skönt. jag var helt fri i tanken. eller så var jag fastbunden. elina säger att jag var en hängpotatis, eller nått sånt. det var jag kankse. jag brydde mig inte. och vi pratade här om dagen och sa att det är viktigt att bry sig och att man faktist får göra det. nu kanske jag bryr mig igen. har fått tillbaka lite männskliga känslor. inte vet jag. och jag borde sova. det borde jag gjort för länge sen. jag vet ju inte ens vad jag spånar om här. ingen läser det ju iaf. kanske elina någon dag. eller någon annan kompis. ingrid fic ju lösenordet, vet inte om hon läser. om hon gör det kan jag ju säga att jag tycker om henne. fast skönast är om ingen läser, för då måste jag inte tänka på vad jag skriver. då måste jag inte tänka på vilka som läser, vilka som ska döma och fundera över mian ord. vem som kan bli upprrd eller vilja diskutera. jag låssas att ingen läser helt enkelt.
god natt

historialektion

Jag sitter här på hitorialektionen. Det är ganska tråkigt, men jag försöker hålla ut. Sen kommer spanskan, och det är ju ännu värre. Jag är så less på allt just nu. Jag som har varit så glad så länge, och nu är jag väl inte ledsen, men den där gladheten saknas. Jag tror att jag påverkas väldigt mycket av min omgivning och jag tror att folk i skolan är trött nu. Trötta på skolan och trötta på vädret. Tänk vad härligt det blir sen när det blir vår och fåglarna kvittrar. Jag vill vara kär. Men jag antar att man måste hitta någon att vara kär i först. Jag vill träffa någon. ahh. jag vågar inte ens skriva ner mina tankar här, för någon kanske råkar kolla in, och jag vill inte att någon ska veta vad jag tänker. så fall kan de fråga mig och jag kan berätta. usch

Och hur gammal är du?



För två månader sedan var jag äldst i klassen. Vilken härlig känsla det var. Det var bara jag som fick gå ut och dansa. Bara jag som fick beställa i baren, och bara jag som viste hur det kändes att vara myndig. 18 år var något stort. Tänk vad länge jag levt och vad mycket jag hunnit med. Jag älskade det. Men så hände det något. Nyåret kom och helt plötsligt var det dags för första födelsedagsbarnet i klassen att firas. Nu var det inte bara jag som berättade om helgens vilda partande, nu var vi två. Ytterligare några veckor och vi var tre. Vi blev fyra, fem, sex, sju. Alltid var det någon som fyllde år, alltid var det någon som skulle firas. Plötsligt var jag inte äldst längre. Plötsligt var vi alla lika små. Det var inte lika roligt att gå ut. Nu ville jag vidare till andra ställen. Ställen med högre åldersgränser. För varför skulle jag gå ut på ställen där oerfarna tjejer dansar som om de var på strippklubb? Varför skulle jag gå ut där killarna super sig så fulla så de inte ens kan hålla balansen i dansen? Varför skulle jag roa mig med småungar? Jag sökte mig vidare. Hamnade på barer med äldre folk. Jag hamnade på klubbar där folk faktiskt dansade nyktra. Jag hamnade på korridorsfester. Livet lekte och jag trivdes. Ännu en gång var jag den i klassen som kom med de fräcka historierna om helgens bravader. Nu var det inte coolt längre att prata om helgens fylla, som man knappt ens kom ihåg. Jag njöt av att vara den äldre som visste hur man skulle te sig runt studenter och män i 25-årsåldern. Jag var stor och det kändes bra. Men sen på en fest lirkade en kille ur mig min ålder. När jag såg hans min blev jag liten igen. Jag lämnade festen fem år yngre och två decimeter kortare.

Helgen efteråt träffade jag en 40-årig kvinna på en bar. Hon satt där ensam och drack för att hennes kille hade gjort slut. Vi pratades vid ett tag och bjöd sedan med henne att gå med oss till nästa ställe. Hon blev glad över frågan men tackade uppgivet nej och sa att hon var för gammal. Avunden av våran ungdom strålade ut genom hennes ögon. Åldersnojan hade smittat även henne, men här åt det motsatta hållet. I dagens samhälle där utseende och känslan av att passa in är en så stor del tror jag att det är svårt att någonsin känna sig perfekt. Jag är rädd för att min åldersnoja över att vara för liten inte kommer att gå över förrän åldersnojan om att vara för gammal redan har trängt sig på.




krönika skriven av mig, vad tycks? (lusstigt att jag skriver så eftersom ingen annan än jag läser det här)
jag har iaf suttit med jävla skolarbete hela dagen. så less så det är inte sant. och sen filmredovisning i morgon och loggboken inne. och massa jäkla skitprov nästa vecka. usch usch. men duktig har jag iaf varit. speciellt eftersom jag klarade mig igenom afghanistanprojektet. jag spelade på min dumhet och vann allt i min väg. moahaha
hejsvejs


blogg?

what the..?
så har jag också startat en blogg. hamnat i blogg-träsket. fast det kan ju vara lite trevligt. speciellt eftersom jag inte tror någon kommer läsa här, så det blir mest för mig själv liksom. ett ställe där jag kan skriva ner det som behöver släppas ut från hjärnan. sen år 2005 har jag skrivit dagbok. tyvärr slutade jag förra året när en "kompis" läste den. det var ett svek. det som jag skriver har alltid bara varit för mina egna ögon. jag tror att det är bra att inte alltid dela med sig av allt.

ne, nu börjar redovisningarna igen. och sen ska jag försöka komma på hur man sätterlöenord på den här bloggen.
pusshejs

Välkommen till min nya blogg!

precis, välkommen!

RSS 2.0