.

Jag har fått två så superhärliga komplimanger i dag! Det är sånt som man bara borde glädjas åt, men..

Läste den ena tidigt i eftermiddags och läste den andra just för en minut sedan. Jag blir så glad så glad så jag vill springa och säga det till hela världen. Jag vill ringa varenda en jag känner och berätta att jag är glad och att de också borde vara glada för att de är underbara. Jag blir helt sprudlande innuti i mig och kan inte sluta le. Jag känner att det här är något att spara, något att plocka fram ibland. Ja, jag blir glad! För så som jag vill vara fick jag precis sagt till mig att jag är!


eller är det så att..
..så som jag önskar att jag var fick jag precis sagt till mig att jag är. För samtidigt som jag känner all denna glädje så blir jag lite stressad, lite kall i magen och på något sätt nedstämd. Det känns nästan som om jag luras. "Nu har jag lurat henne att jag är bra på något vis, oh shit, måste försöka visa att det inte är så..", eller, "Nu har jag lurat henne att jag är bra och nu måste jag försöka fortsätta låssas, oh tänk om hon kommer på mig". Jag vill så gärna vara så som personen sa att jag är. Men jag vågar inte lita på det. Och det är skit! Jag vill bara känna glädje över det, bara bli varm och uppmuntrad. Jag vill kunna lita på att det hon sa var sant. Fan.

Hur ska man tänka nu då? Det sitter ju i mig, spelar ingen roll vad folk säger om man inte vågar ta åt sig eller kan lita på det. Det är snarare en förolämpning mot den som sagt komplimangen om man säger emot. Och det är synd att kasta bort så fina ord och sån perfekt uppmuntran. Det är ju meningen att man ska glädjas åt komplimanger inte hitta motbevis, bortförklaringar eller börja fundera på anledningar till varför det inte skulle stämma.

Jag måste helt enkelt försöka tänka om. Våga lita. Kanske läsa lite Mia igen. Våga och ljuga tills man tror på det.



Det jag fick sagt till mig var:
"saknar din positiva energi"
"du är ju som en lysande sol i klassrummet. Har funderat mycket på hur man blir sådan ;-)"