.

Jag och Elina hade nyligen vårat dagliga en-timmes-samtal. Samtalet är livsnödvändigt för att dagen ska kännas fulländad. Grejen med att lyckas prata hela dagen i skolan och sen ändå ha (minst) en timmes (oavbrutet) telefonsnack handlar om att kunna prata om sig själv. Både jag och Elina är experter på det här området. Därför antar jag att vi även är experter på att lyssna på saker om den andra. Oftast flyter samtalen på och snacket porlar fram som i en bäck. Men så ibland avbryts det rinnande pratat. I vissa fall av hostningar, tänkande, läsande på bloggar, eller av vulgära uttalanden. I dag sa jag något och det blev tyst för någon sekund. Vi fnissade lite i otakt. Sas verkligen det där? Får man säga så? Menade du vad du sa? Sen påpekade Elina att jag inte hade sagt det med någon kraft så det var okej. Och så porlade samtalet vidare.

Funnen i bildarkivet 2008/09/24