.

Kom på att jag skrivit lite under religionslektionenen i går, hm. Det är roligt att läsa såhär en dag efteråt hur man funderat kring saker och snurrat in sig så man inte vet hur man ska hitta ut. Tillslut gör man det, men då vet man inte om man har kommit ut på samma ställe som man började på. Kanske har man hamnat på andra sidan jorden. Jag kommer ofta på att andra antagligen inte fattar alls vad jag menar när jag skrivit något, även då jag tycker att det tydligt. Men det är kanske roligt det med. Virreli-virr.


12/11 2009 Torsdag
Åh, jag är helt snurrig i huvudet efter att snabbt ha slängt i mig en kopp kaffe. Det är lite härligt men samtidigt riktigt obehagligt. Det är konstigt hur man på nått sätt kan tycka om saker som är lite dåliga. Kan inte ni också tycka att det kan vara lite smyg-härligt att trycka på blåmärken, eller att det kan vara lite skönt att noppa ögonbrynen så att ögonen tåras?

Vi sitter på religionen och pratar om Buddhism. Jag funderar runt vissa av Buddhas tankar:

Buddhas sanningar

-          Det mesta i vår värld är dukkha (otillfredställelse, ofullkomligt, lidande) – Vi tror tillexempel att vi kan få lycka genom materiella saker. Men vi blir inte lyckligare av att vara rika. Vi tror att vi kan bli lyckliga via frossa, kärleksrelationer, skönhet, ungdom. Vi kan bli lyckliga ett kort tag men det är inget vi kan bygga vårat liv på för den lyckan varar bara ett kort tag. Som Elina brukar säga, varför ta sin excistens på så stort alvar? Vist tycker jag att vad jag gör just nu, vilka val jag gör i livet just nu, är viktiga. Men samtidigt - jag är 19 år och har hela livet framför mig. Alla småsaker som händer nu, varför ta det på så stort allvar, grubla över det, vara ledsen över det, älta. Varför inte gå vidare och hitta något annat som är positivt istället?

-          Alla varelser drivs av livsbegär – vi vill så himla gärna leva. Buddha beskriver det som egoistiskt att vi vill äga livet. Vi måste inse att vårat liv bara är tillfälligt. Få saker i våra liv är verkliga. De är bara illusioner - eftersom de försvinner. Jag håller mitt liv mycket kärt. Jag vet att det bara är tillfälligt och att vi alla kommer dö. Men faktiskt - Jag vill inte dö! Mitt liv är aldeles för bra för det.

-          Vi måste inse vad som är verkligt och vad som är en illusion. Grundkärleken (mellan alla människor) är något som man skulle kunna bygga något på. Men att bli förälskad, tycka om sitt husdjur eller sin dator är en illusion. Buddha tycker att det är bra att man inleder en kärleksrelation, gifter sig, skaffar familj, men det får inte bli livets mening. Det här håller jag med om. (Och här kommer en underlig, klurig, kanske till och med oförståbar förklaring på varför) Det går inte att bygga sitt liv på någon annan. Man måste ta ansvar för alla sina handlingar och tankar och ta ansvar för att man själv utvecklas. Jag litar på många människor och delar stora delar av mitt liv och mina tankar  med några av dem. Att dela saker med andra kan gör det lättare och roligare och det kan vara utvecklande. Men man kan inte bero på andra. Det måste finnas en värld utan den här personen, och utanför den här staden. För det finns någonting utanför allt man känner till och vet något om. Jag skulle inte säga att det vi känner till är tillfälliga saker/illusioner men det är heller inte saker vi får bygga upp våra liv på. Varje gång man tar ett kliv utanför det man känner till kliver man ur sin "komfortzoon", och det är då man utvecklas. Utveckling är det ultimata, eller?