.

Här om dagen började jag fundera över det här med skvaller och rykten. Jag skrev ner lite tankar och jag märkte på en gång att det var ett känsligt ämne för mig. Det rörde upp massor av minne. Jag började nämligen tänka på USA och mitt liv där. Jag ser på minnena både med glädje och saknad men också väldigt mycket osäkerhet, ensamhet och gömd, undanstoppad ledsamhet. Det kanske är omöjligt för er att förstå men det var nästan så jag började gråta när jag skrev det här. Ett år i USA var så fantastiskt stort, otroligt roligt och helt underbart. Jag skulle tipsa vem som helst att åka och det är bland det bästa jag gjort. Men det var inte bara roligt jämnt. Det innebar ett helt år i ensamhet, utan att veta om någon egentligen tyckte om en, och över ett år för att kunna börja känna sig okej efter att man kommit hem igen.
 
När jag först kom till USA blev jag chockad över hur mycket rykten alla spred ut om varandra. Alla snackade om alla! Till och med de bästa vännerna snackade skit om varandra när den andra inte var med. Så fort jag började lära känna lite folk började ryktena om mig också cirkulera på skolan. Det handlade om att jag dejtat olika killar, gjort olika osmakliga grejer eller försökt sno någons pojkvän. Eftersom jag hade pojkvän hemma, och oftast inte ens viste vilka som de pratade om att jag träffat var, var det lätt att skjuta bort ryktena.

Men ju längre tid jag bodde i USA och ju mer folk jag lärde känna och umgås med, desto jobbigare blev det. Jag gjorde slut med pojkvännen hemma i Sverige. Dagen efter viste hela skolan och helt plötsligt flockades folk kring mig. Folk spred dumma rykten och jag kände mig ofta kränkt. Jag var förvånad över att folk ens trodde på allt som sades. Samtidigt som jag älskade att få alla hundratals komplimanger som jag överöstes med varje dag, blev jag sårad av dem. Ibland kändes det som om folk bara såg mig som Sexy Sweden och inte som den person jag faktiskt var. En person med massor av tankar och känslor. Jag kunde inte under hela mitt år i USA känna att jag kunde lita på någon. När jag någon gång litade på någon blev jag oftast sviken.

Jag tog emot allt. Alla gånger någon svek, alla gånger någon sårade mig eller lämnade mig ensam sköt jag bort det och försökte gå vidare. Jag fokuserade på det positiva. Men någonstanns långt där inne skrapades det på skinnet varje gång jag tog emot och svalde, och tillslut var det ett stort sår. Jag var förvirrad när jag åkte hem. Jag ville inte lämna mitt nya liv som jag hade kommit in i och lärt mig så bra, men samtidigt ville jag inget annat än att åka hem och få slappna av.

Det är först nu, ett och ett halvt år efter att jag kom hem, som jag känner att jag kan börja släppa allt. Jag vill inte säga att vi i Sverige inte skvallrar, sprider rykten och är ytliga. Men om jag jämför med USA så vinner Sverige för mig. Med det här i bakhuvudet vill jag bara säga till mig själv: Tänk på hur du pratar och vad du säger. Visa folk att det finns en anledning till att de lita på dig och gräv inte ner din ledsamhet, ensamhet eller glädje och lycka för den delen, uttryck den!