.

här sitter jag. i morgon händer det grejer, och så är det det där jäkla seminariet också. elina sa att hon inte tänker gå. om hon inte gör det får hon spö! hehe.
jag känner mig så dum. här sitter jag och letar fakta som en galning men hittar ingenting. och allt det som jag lyckas läsa och får att stanna längre än 2 sekunder i huvudet fattar jag inget av. det är att vara dum, tror jag.
det blir ju heller inte bättre av en ihållande huvudvärk. nej, nu ska jag leta upp något roligt som jag kan skriva här. kanske att jag har något lustigt litet rim som jag skrev när jag var liten. kanske att det finns sparat...
den här hittade jag, så känner jag lite nu:

Jag känner mig obetydlig, som om jag hade blivit överkörd av ett tåg och inte en enda av de hundra passagerarna vänt sig om för att kolla om jag var okej.

Jag känner mig sådär sviken, som om jag hade dykt ner i en stor sjö täckt av is och inte kunde hitta upp igen.

Jag känner mig ledsen, som om det var någon som hade lagt en mask på mitt ansikte som jag inte kunde få bort.

Jag måste alltid göra saker. Varför ska jag alltid känna att jag inte duger. Varför duger jag inte för er? Är jag för ful?

fast det känns så mesigt att klaga. för vad har jag att klaga på? nej, precis. inget.

jag läser lite grejer jag har skrivit. och de är så bra. jag börjar nästan gråta. fast kanske att det är för att jag vet hur jag kände då, och någonstanns innuti mig så känner jag stinget, bara en promille av hur det var då, men ändå en påminnelse.

och den här kanske inte var någe bra alls, men såhär känner jag så ofta:

En tår rinner ner för min kind

Det är inte för att jag är ledsen

egentligen

Det är inte för att du har sårat mig

För det har du aldrig gjort

Det är inte för att någon har varit dum

För alla är snälla

Mot mig

Tror jag

Jag vet inte varför jag känner såhär

Det bara kommer då och då

Den här känslan

Som om jag är den enda kvar

Att alla andra har dött

Och jag sitter ensam

Och vet inte vad jag ska göra

Så känns det

Det är nog därför

Därför det rinner en tår ner för min kind

det är en sån oförklarlig känsla. antagligen en som alla kan känna igen sig i.

och här är en bit ur något som jag och edit skrev för rätt länge sen, vi brukade skriva lite rimsagor över msn, det var alltid trevligt:

det var en gång en brutta,

hennes hobby var att gå runt och prutta

men en gång råkade hon fisa

då fick hon smisk av Lisa

förut var lisa bruttans vän,

men det var för väldigt, väldigt länge sen

brutans mamma var tjock och ful

det enda hon fick var enstaka strul

men killens var alltid för kort

så dom fick ge opp


sen blev det för snuskigt. inget för era öron.
och jag har skrivit massor, för någon som ändå inte läser. det är okej.


nu ropade mamma att hon har hittat något om bistånd. det är ju tur att någon försöker iaf.
god natt brudar och babes